Når jeg var ferdig på instuktørutdannelsen min kjentes det litt sånn…jah…var dette alt. Jeg ville jo lære mer!
Det var da jeg ble tipset om Fanny og Thomas og aldri har jeg lært meg så mye på kurs noen gang, jeg gikk kurs i flere år!
Fanny har hjemmesiden sin her og har også gitt ut boken “Shaping” en bra bok om grunntrening for konkurransehunder.
Igår fikk dere en valpevideo, idag får dere en litt annerledes tilnærming til valpetiden.
Det är snart dags för mig att sätta igång att träna en ny valp igen. Jag tycker inte att det finns något som är mer utvecklande än att få sätta igång med en ny individ, och jag ser verkligen fram emot alla träningspass när man gör någonting för allra första gången. Samtidigt som jag känner att jag har många bra idéer kring hur det kan vara smart att göra med en valp, så är jag också fundersam och osäker. Det är en svår balansgång att försöka rätta till små missar man gjort med tidigare hundar, samtidigt som man måste se den individ man har framför sig. Det är väldigt lätt att bli färgad av hur tidigare hundar har fungerat. När man ska skriva råd till andra är det också lätt att glömma bort sådant som man gör utan att tänka på det, som gör att man har en viss utgångspunkt som kanske skiljer sig från andras. Eftersom flera andra har skrivit kloka tankar kring hur man ska göra med sin valp, så tänkte jag strunta i det där som jag tror att de flesta är överens om (lek mycket, träna inkallning, få en fin balans mellan stadga och explosivitet etc.) och istället fokusera på ett område där jag funderar mycket inför valpträningen i vinter:
Mitt största problem med Squid har varit att hon går igång så extremt på andra hundar som kör agility. Det började när hon var nio veckor och har verkligen varit svårt att hantera, ingen träning har gett några stora effekter. Hon är bättre nu vid fem år än vad hon var vid ett, men det handlar mest om en gradskillnad. Med min yngre hund Epic (som är Squids halvbror) har jag haft tur, och sluppit problemet helt och hållet. Den nya valpen är Squids dotter, och även om jag skulle kunna ha tur så är det ingenting jag räknar med. Med en border collie finns det många potentiella triggers. Det behöver ju inte handla om agility, det kan vara överdrivet fokus (vallning) på de andra hundarna i flocken, eller att valpen inte klarar av att hålla fokus när lydnadshundar springer eller leker med sin förare.
Min målsättning är att Sneak ska klara av att vara helt avslappnad i vila, och helt fokuserad i arbete, trots stora störningar (till exempel agilitytävling eller träning). Det här är så väldigt enkelt om man har en hund som klarar det (ex. cockrarna och Epic), men så enormt svårt om man har en hund som går igång (Squid). Det finns många “experter” som uttalar sig om hur de har gjort (“det är bara att låta valpen följa med på agilitytävlingar, så vänjer den sig”, eller “jag sa ifrån på skarpen en gång och så var det bra med det”), men jag tror ofta att de har haft en valp som inte har varit disponerad för problemet i utgångspunkten. Hade jag inte haft Squid hade jag kanske också varit expert på området. Nu ska jag starta med en valp som förmodligen kommer att ha en del av samma problem, och behöver en plan för det första året.
Den här planen är långt ifrån klar, och det här är frågor jag funderar över:
– Hur mycket exponering? Ska man ha med valpen hela tiden så att den “vänjer sig”, eller ska man försöka begränsa intrycken? Är det mest med stora mängder träning i den miljön från tidig ålder, eller få träningspass med hög kvalitet, eller ska man helt enkelt undvika situationen helt? Jag lutar åt det senare – kraftigt begränsad exponering. Sneak kommer inte att få titta på agility, om jag inte bedömer att det är helt ofarligt (som i fallet Epic). Hon kommer inte att få följa med på agilitytävlingar eller -träningar om det inte är en del av en väl genomtänkt plan. Jag tror att många border collie-problem (valla andra hundar, valla bilar etc.) kan undvikas genom starkt begränsad exponering under valp- och unghundstiden.
-I vilken period är det smartast att öka exponeringen? Jag har en hypotes om att det kan vara lämpligt att öka exponeringen under den period i unghundstiden (mellan 12-18 månader någonstans) där man samtidigt börjar valla på riktigt med hunden och tränar flera pass om dagen. Vi hade en unghund (halvbror till Squid) här under våren och sommaren. Han var en lika hysterisk skrikare som Squid, men blev betydligt bättre efter en period av hård vallningsträning och begränsad exponering (han kunde höra agilityträning från hundgården, kanske se pyttelite på långt avstånd). Det är ju kanske få som tränar vallning intensivt (i alla fall om man har en annan ras än border collie), men det kanske går att ersätta med något annat där hunden får använda både kropp och huvud – till exempel långa spår, ordentligt med motion, dragträning eller jakt.
I den här åldern har man förhoppningsvis hunnit lägga många goda grunder som gör det enklare för hunden att hantera störningar också (kontakt, avslappning, självkontroll etc.). Å andra sidan kanske det är svårare att skapa goda vanor i den här åldern? Kanske är det smartare att börja riktigt tidigt, och bygga vanan att slappna av från början? Frågan är om det går – vad gör man när valpen tänder på springande hundar och inte alls har lust att vänja sig vid att slappna av? Och är det värt att lägga mycket tid på att exponera valpen för störningar tidigt och mycket?
– I hur hög aktivitet ska valpen/unghunden vara när man tränar kring störningar? Med en arbetsvillig border collie kan man ofta få dem att inte fokusera på störningarna genom att använda väldigt häftiga belöningar. Det här är min taktik på agilitytävlingar med Squid. Förutom att hon inte får möjlighet att titta (nosgrimma – utan den hade jag ofta varit chanslös, även om jag har kunnat ta av den mer och mer), så ger jag henne hela tiden uppgifter (gå fot, gör tricks, koncentrera dig om omvänt lockande). Jag upplever att Squid på något sätt har fattat att hon inte klarar av att titta och att hon istället fokuserar stenhårt på att titta på mig. Det har alltså varit en väg som har fungerat som en hjälp för oss, men det kommer inte utan pris. Den förhöjda stressnivån associeras lätt genom klassisk betingning till de beteenden man tränar på.
I Squids fall använder jag mest den här strategin på agilitytävlingar – i övrigt har jag kommit fram till att så lite exponering som möjligt ger bäst effekt för oss, och vi tränar alltså varken lydnad eller agility med den här typen av störningar. Men vad händer om man söker upp situationer med störningar (eller har en valp som går igång på väldigt små störningar) och försöker att trumfa störningarna med häftiga belöningar? Finns det inte en risk att man för över hetsen från belöningarna till situationen, och kommer längre ifrån målsättningen om en avslappnad hund? Samtidigt riskerar man att stressen från störningarna + belöningarna fortplantar sig till all träning man gör. Det här är egentligen ett tema för ett helt eget blogginlägg, men jag tror att kombinationen störningskänslig + lättbelönad gör att vi lätt drar upp unga border collies i en högre aktivitetsnivå än vad som egentligen är önskvärt.
Samtidigt – går det att introducera störningarna på ett sådant sätt att man kan behålla valpen/unghunden helt avslappnad och lugnt fokuserad? Om man nu har fått en valp som brås på sin mor, alltså inte en som lätt slappnar av vid störningar utan hjälp? Måste man kompromissa? Eller finns det ett annat sätt?
– Positivt straff/sociala krav. Kan man bara “säga till på skarpen” och slippa problemet? Om det fungerar – vilka eventuella biverkningar kan det få? Kan det bli fel om valpens första kontakt med agility är en kraftig tillrättavisning? Förmodligen. Är det då bättre att gå och småtjata lite, lägga “socialt tryck” och förbud istället för att låta himmelen falla ner en gång? Är inte säker på det heller. Mitt intryck är att det sällan ger någon bestående effekt, samtidigt som det sliter på relationen. Dessutom – jag tycker att man är skyldig valpen att planera för trevligare lösningar, och jag tycker själv att träning med positivt straff är oinspirerande och tråkigt. Därför är min plan att jobba med belöningar, motbetingning och kontrollerad exponering.
När jag började skriva det här blogginlägget hade jag tänkt nämna flera sådana här områden där jag funderar mycket inför träningen av ny valp. Jag insåg dock snabbt att det skulle bli en bok snarare än ett blogginlägg om jag fortsatte. Jag får hålla mig till det här ena exemplet, och återkomma med fler blogginlägg om de områden i valpträningen där jag funderar kring olika lösningar utan att ha ett färdigt svar.